8 timmars arbete, 8 timmars frihet, 8 timmars hvila kunde man läsa på plakaten och banderollerna när arbetarrörelsen demonstrerade i slutet av 1800-talet. Var och en som tog del av kraven kunde förstå att det var rimligt att hinna med en del fritidsaktiviteter förutom arbete och att alla dessutom har ett visst behov av vila. Efterhand infördes både åtta timmars arbetsdag och semester. 1978 infördes fem veckors lagstadgad semester. Sedan början av 70-talet gäller också 40-timmars arbetsvecka efter det att lördagarna blev arbetsfria.
Senare har man även försökt införa sex veckors semester och sextimmarsdag har diskuterats. Numera verkar detta dock vara i stort sett ickefrågor. Knappast något fackförbund kräver kortare arbetstid och den politiker som vågar lyfta frågan blir förmodligen anklagad både för att vara tillväxtfientlig och verklighetsfrämmande flummare i största allmänhet.Men om nu så få inom arbetarrörelsen strävar efter ett bättre liv genom att arbeta mindre och ha mer fritid, vad strävar man efter då? Svaret är väl att man helt och hållet svalt argumenten från marknadsliberalismen: Lycka uppnås genom ökad materiell standard! Och då kan man naturligtvis inte arbeta mindre.
Eftersom alla idag förstår att man arbetar för att kunna konsumera så måste ju kraven omdefinieras. Istället skall det naturligtvis stå: 8 timmars arbete, 8 timmars konsumtion, 8 timmars vila på demonstrationsplakaten. Men varför kräva något som man redan uppnått?
Skrivet av: Eric Jansson
